avstamp

Att leva sitt liv utan att ge avkall på sig själv, att stå helt och fullt ut i sin sanning. Jag önskar jag kunde, men det beyder att jag i varje ögonblick måste känna efter så pass mycket att jag är rädd för att jag ska glömma bort att jag lever.

En sanning idag behöver inte vara min saning imorgon.

En underbar vän till mig rör mig så på djupet, de ord han säger till mig de stannar hos mig. Han reflekterar min sanning. Han ser mig för den jag är, just nu. Samtidigt som jag tror att han inte ser mig alls. Eller snarare är det så att jag inte vågar visa allt för honom. Tänk om det han ser inte längre är vackert för honom.

En annan vän rör mig också. Han rör mig såpass att jag inte längre vet vem jag är. All min självsäkerhet försvinner. Det jag älskar hos mig själv är jag rädd inte ska duga till. Jag tvingar mig till att bli bättre, eller bara annorlunda.

Jag ser mig själv som ett yrväder, som just nu kanske är lite vilse, som skulle vilja hitta till en hamn. Om bara för ett tag bli mött och omhändertagen.