Tiden har kommit för mig att sprida ut mina vingar.

Året går mot sitt slut. Jag måste säga att det har varit ett bra år även om det stundtals har varit jobbigt, men det är ju så livet är och ska vara.

Nu kan jag säga att jag verkligen har ett hem, ett hus med en stor tomt. Jag kanske har hittat min plats på jorden, i alla fall en av dem. En plats där jag kan sänka ner mina rötter djupt i myllan. Där jag kan låta mig själv växa. Kanske jag kan låta min krona växa sig stark när bara mina rötter har jordat mig ordentligt.

Jag ser med spänning och förundrar på framtiden, den känns väldigt ljuv. Jag känner att jag kan börja ta form, att jag kan börja ta plats. Att jag kan låta min krativitet växa. Jag känner att jag kan vara den jag är, lite halvknäpp. Det gör inget, mina träd bara ler åt mig och säger; du lilla människa, när jag ger mig ut på promenad i skogen, våran skog. Jag vill lära känna alla delar av våra ägor, ta hand om dem.

Jag vill bygga upp en mysig tomt, fullt med mysiga platser som kan ge ro, men där det också kan finnas plats för en massa bus för barn.

Jag vill fylla min tillvaro med det vackra, med sköna ljuvligt doftande blommor.

Jag vill kunna gå ut mitt i natten och sätta mig med en kopp te en varm sommardag och se upp på alla stjärnor som finns att se från vår tomt, och bara försvinna i tankar på att jag är lite i allt det stora, men ändå så stor...

För det är där jag är nu, jag är nöjd med att vara i det lilla, i enkelheten. Samtidigt så känner jag hur jag börjar växa, hur jag kan bli så stor jag vill.

Tiden har kommit för mig att sprida ut mina vingar, det är dags att flyga snart!

Ljuset

Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Jag känner mig vilsen. Jag letar efter ett ljus att följa. Det finns så mycket att göra, det finns så många val. Det finns så mycket kärlek...

Men jag har vunnit något stort på vägen. Det som jag funnit är Isak, och Tomas. Just nu är de båda ljuset som jag följer, och ännu en stund så måste jag följa dem, innan jag kan ge mig iväg på egna äventyr.

Vad har framtiden i sitt sköte?

Det börjar sakta sjunka in i mitt medvetande; - Jag är mamma!
Det har varit en jobbig omställning, samtidigt som det har varit underbart.
Vid vissa tillfällen har jag ångrat mig gruvligt; -Hur kunde jag vara så dum! Medan vid andra tillfällen har jag tänkt; -Varför har jag inte skaffat barn tidigare.
Tillvaron är full av motsättningar.

Nu börjar jag landa i vardagen och börjar kunna stanna upp och känna efter vem denna nya person är som jag har blivit. Johanna som person, finns hon kvar, eller är jag "bara" mamma nu?

Det börjar "pocka på" innifrån, en kreativ kraft vill fram igen. Jag vill skriva, jag vill bli författare när jag blir stor. Jag vill måla, jag vill bli konstnär när jag blir stor.
Jag ser bilder i mitt medvetande som kommer djupt ner från mitt inre. Jag börjar skapa mig tankar och bilder om min framtid. Jag ser ett hus, jag ser värme. Såklart ser jag en vedspis. Men framför allt så ser jag en kreativ lugn och skön Johanna som delar sitt liv med sin nya familj.
Jag ser en busig och lycklig Isak komma springande som ett yrväder genom rummen, han skrattar tills han kiknar och faller ihop av fnitter-utmattning, precis som hans mamma gjorde som liten.
Jag ser en Tomas som skitig under naglarna kommer in lycklig från att ha påtat runt i sina många trädgårdsland.

Jag börjar försiktigt göra upp en bild av min framtid, så som jag vill att den ska te sig.
Jag väntar med spänning.
-Vad har framtiden i sitt sköte?

En ny resa har tagit sin början.

Nu har jag varit mamma i snart 3 månader och vilken resa det har varit.
Visst är lilla Isak helt underbar, när han ler och skrattar mot mig så smälter jag. Men allt annat....som jag inte hade en aning om.
Det var nog tur att jag inte visste det innan, då kanske det inte hade blivit någon Isak.

Själv var jag ett väldigt aktivt barn, och nu förstår jag hur jobbigt mina föräldrar hade det med mig.

Men jag ska göra allt jag kan för att ge Isak det han behöver och all den kärlek jag har.....

En ny resa har tagit sin början...

Väntan....

Ute är det dimma och regn, liksom det kan vara innuti mig ibland. Men jag har på känn att ljuset kommer snart.

Just nu känns det som en lång väntan på, att jag ska få barn.....
Jag kan känna det sparka därinne, det är något där som lever och rör sig.

Denna tiden som är nu och de sista månaderna innan barnet kommer kanske är de enda sista stunderna på länge som jag har att vara ensam.

Jag ska försöka njuta av det så mycket jag kan.........

Plocka fram kraften!

Jag känner en förändring. Det känns skönt. Det är okännt, men det är skönt.

Efter att ha arbetat i Danmark i en månad så kan jag se tillbaka på denna månad och tycka att det är skönt att det bara blev en månad. Livet som telefonförsäljare är inte det liv som jag vill ha.

Nu ska jag ta lite tid till mig själv och verkligen känna efter vad jag vill. Jag har massa idéer som ligger och bubblar och vill ut. Nu ska jag ta hand om dem när de kommer, istället för att bara stressa vidare.

Jag ska se till vad det är jag vill göra. Vad är det jag brinner för, vad vill jag spendera min tid med? Vad är viktigt för mig?

Jag tror att allt händer av en orsak, ingenting händer bara av en slump. Man måste våga se bortom det som händer, finna den röda tråden. Vi är alla knutna till varandra vare sig vi vill tro det eller ej.

Vad är det som är unikt med mig, varför är jag här? Vad kan jag åstakomma? Jag tror att jag har en onorm potential, att vi alla har det, men att vi inte vill utforska det.

Jag läste precis någonstans att: det som vi är rädda för är inte att vi inte kan räcka till, det vi egentligen är rädda för är att vi har en så enorm potential att vi inte vågar utforska den. Vi har alla en sån kraft. Jag tror att det är dags att jag plockar fram min....

Tankarna går innåt.

Tankarna går innåt igen. In i mig själv.

Med tiden har jag lärt mig att tycka om att vara här. Här finns ett lugn som jag aldrig tidigare kännt.

Att vända sig innåt.

Jag vänder mig bort.

Jag ser upp mot himlen och kan se molnen i fantastiska kreationer. En himmel med blått.

I denna ensamhet som jag skapar för mig själv så känner jag hur jag sakta kan vakna igen. Hur jag fyller på mina energiförråd.

Men jag vill inte släppa taget än om det som jag just funnit.

En stilla ensamhet full av rum, full av ro...