När börjar livet?
När börjar livet?
När börjar jag med att göra det som jag verkligen vill göra?
Vad vill jag egentligen göra?
Jag har alltid haft en fantasi där jag helt plötsligt försvinner från mitt vanliga liv. Det är skönt att leka med tanken. För där i fantasin kan vad som helst hända. Där finns inga begränsningar. Här kan jag leka;
”Jag väntar på bussen. Det är kallt ute. Jag knyter halsduken lite närmare kroppen. Stänger kylan ute. Frosten leker med träden, färgar allt vitt och kallt. Löven som förr var fulla med liv är nu stela. Ingen energi rör sig längre längst dess nerver. Träden har vänt sig innåt mot sig själva. Jag vill också vända mig innåt. Eller kanske utåt?
Min buss far förbi, jag ser den som i dimma fara förbi.
Jag måste bort.
Jag vänder hem, med tunga steg går jag längst gatan, snön har börjat falla genom mörkret. Ett beslut håller på att fattas.
Väl hemma kan jag känna tystnaden, lugnet som just nu är alltför lugnt. Spänningen stiger.
I lådan tar jag passet. Jag ber mina änglar komma med mig. Jag ser ner på mina små troll som står och vill kela. Små katter….
På lappen skriver jag
”Jag måste fara! Jag måste…”
Jag känner inombords att jag håller på att tyna bort. Jag måste få samla alla de delar som är jag och lägga ett nytt pussel. Jag måste hitta min sanning i den röra som just nu är jag.
Utanför fönstret ser jag ett ljus glimma till. Det lockar på med att följa med och mitt hjärta hoppar till.
När jag sitter på flyget mot främmande länder så kan jag känna ett hopp tändas, samtidigt som en sorg stor som havet breder ut sig. Jag håller på att slitas i bitar. Och jag låter det ske. Jag låter alla känslor komma över mig, låter de skölja över mig. Nu finns ingenting kvar. Ingenting alls. Men i all denna aska så tänds hoppets låga. Allt kommer att bli bra. Jag måste känna solen i ansiktet, låta den tränga in i min själ".
Detta är en tanke som i många år har funnits i mig. Den har varit som en räddning många gånger, att när som helst så kan man släppa taget. Varje dag är en ny dag.
Just nu trivs jag bra där jag är, min resa sker här och nu. Jag har inget behov av andra äventyr än de som sker mitt i bland oss.
När börjar jag med att göra det som jag verkligen vill göra?
Vad vill jag egentligen göra?
Jag har alltid haft en fantasi där jag helt plötsligt försvinner från mitt vanliga liv. Det är skönt att leka med tanken. För där i fantasin kan vad som helst hända. Där finns inga begränsningar. Här kan jag leka;
”Jag väntar på bussen. Det är kallt ute. Jag knyter halsduken lite närmare kroppen. Stänger kylan ute. Frosten leker med träden, färgar allt vitt och kallt. Löven som förr var fulla med liv är nu stela. Ingen energi rör sig längre längst dess nerver. Träden har vänt sig innåt mot sig själva. Jag vill också vända mig innåt. Eller kanske utåt?
Min buss far förbi, jag ser den som i dimma fara förbi.
Jag måste bort.
Jag vänder hem, med tunga steg går jag längst gatan, snön har börjat falla genom mörkret. Ett beslut håller på att fattas.
Väl hemma kan jag känna tystnaden, lugnet som just nu är alltför lugnt. Spänningen stiger.
I lådan tar jag passet. Jag ber mina änglar komma med mig. Jag ser ner på mina små troll som står och vill kela. Små katter….
På lappen skriver jag
”Jag måste fara! Jag måste…”
Jag känner inombords att jag håller på att tyna bort. Jag måste få samla alla de delar som är jag och lägga ett nytt pussel. Jag måste hitta min sanning i den röra som just nu är jag.
Utanför fönstret ser jag ett ljus glimma till. Det lockar på med att följa med och mitt hjärta hoppar till.
När jag sitter på flyget mot främmande länder så kan jag känna ett hopp tändas, samtidigt som en sorg stor som havet breder ut sig. Jag håller på att slitas i bitar. Och jag låter det ske. Jag låter alla känslor komma över mig, låter de skölja över mig. Nu finns ingenting kvar. Ingenting alls. Men i all denna aska så tänds hoppets låga. Allt kommer att bli bra. Jag måste känna solen i ansiktet, låta den tränga in i min själ".
Detta är en tanke som i många år har funnits i mig. Den har varit som en räddning många gånger, att när som helst så kan man släppa taget. Varje dag är en ny dag.
Just nu trivs jag bra där jag är, min resa sker här och nu. Jag har inget behov av andra äventyr än de som sker mitt i bland oss.
posted by Unknown @ 6:12 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home