Effexor

2 dagar sedan sista tabletten. Jag är rädd, rädd för att förändras.

Det är så många tankar som far genom mitt huvud.

Kl är kvart över fem. Jag vaknade elva, älskade och åt mat. Det är dagen efter midsommar. Jag mår underbart. Känner mig dock lite bakis (efter ett litet snapsglad med champagne).
Jag vänder tillbaka till sängen för att ge mig själv lite healing, denna gång ska jag gå min egen väg.

Någonstans i fjärran så hör jag telefonen ringa, sedan mobilen. Jag är upptagen med mig själv, att läka. Jag svarar inte.

Telefonen igen, Tomas ringer och väcker mig. Min trygga famn och kärlek. Vi pratar om hur jag känner. Det är så skönt att han förstår det jag säger och kan möta mig, i nuet. Han läker mig av att bara finnas.
Efter samtalet så känner jag mig säker igen.

Jag inser att jag nu för första gången väljer att se varje steg i det som händer. Jag kan följa med och samtidigt reflektera och välja. Se det som sker, istället för att fortsätta utan att se och låtsats att allt är bra.
Jag kan välja att se skeendet på så många olika nivåer.

Jag måste tacka Kajsa för hennes sätt att hjälpa mig att tro på mig själv. I hennes närvo så är jag glad att jag är unik. Jag mår bra av henne, undra om hon vet det, att jag ser det som en gåva. Tack Kajsa!

Så istället för att prata med min läkare och trappa ner medicinen så väljer jag att sluta helt. Jag väljer att vara Johanna fullt ut. Jag väljer att genom mina egna vägar, genom en bra kosthållning och ett aktivt liv, och med stöd av mina vänner så slutar jag nu. Jag väljer att vara mig själv.

Jag vet inte var detta kommer att ta mig.
Jag kan heller inte säga om den jag är nu, en människa som jag tycker väldigt mycket om, är en individ skapad av kemiska preparat, eller om jag är den jag är på grund av de olika förändringar jag gjort i mitt liv under de 2 år som jag ätit Effexor.

Jag ber om att mina vägledare ska finnas med mig under denna tid tydligare än vanligt. Jag ber om ljus och kärlek och stöd från universum.

Jag överlämnar mig, samtidigt som jag samlar min styrka.

Stillhetstvång

I en tid av förundran,
I en värld av förundran,
Förundras jag,




Jag tvingas att vara stilla.
Under min fot!
Under min fot, växer blåsor.
Jag tvingas vara stilla.

Stilla i tanken.

Jag känner lugnet komma.

Jag skapar,
jag tillverkar.
Jag omformar. Jag skapar.
Jag tar av det förflytna, transformerar det till ett ting av idag, märkt av det förflutna.
Dåtidens skuggor lever kvar.

Jag tvingas vara stilla, men i tanken reser jag.
Jag reser till dig, jag reser i de berättelser jag tar till mig genom att vända blad i den bok som ligger framför mig. Solen lyser, gör mig varm, gör mig lugn.

Du är nära mig.
Jag kan höra dig.
Du finns.
Du finns för mig.
Jag kan känna din värme fast att du inte är här. Hur kan det komma sig?

Jag hör din röst, den får mina hår att ställa sig rakt upp.
Jag ryser.
Allt för att din röst far genom rymden, ända tills att den träffar mig.

Ska jag våga blunda?

-Du gör mig varm när du rodnar.

varmt te med honung innan....

Fredag kväll. Klockan är elva.
Jag är pigg, men trött. Tack för att jag inte har tv, skulle jag haft en tv så skulle jag antagligen bara satt mig ner och kollat på vad skit som helst. Nu kommer jag istället att dricka upp mitt te, kela med katterna, lägga mig i sängen och läsa en bok eller två.

Det känns lite ensam, men känslan av saknad känns skön i mitt hjärta.

Sov gott!

The teachers you seek are Truth and Wisdom. They are within you.

Det kommer från ingenstans, och lägger sig som en dimma över min tillvaro. Jag kan känna det. Det finns inget jag kan göra . Jag måste bara låta det komma.

Kanske är det lite som att drömma. Jag kan känna att jag svävar som ovanpå marken. Mina fötter nuddar knappat asfalten där jag går.

Allt jag vill göra är att lyssna på musik eller läsa dikter. Jag måste få gå in i mig själv. Tänk att sitta nere vid havet och dricka något varmt och se solen gå ner. Jag kan känna att jag söker det lugna, stillsamma.

Jag känner en närvaro, som om att det är någon som vill säga mig något.
Den säger till mig att jag ska ta var dag som den kommer, stanna i nuet.

Just nu så trivs jag väldigt bra där jag står i livet. Men jag har inte en aning vad min nästa steg ska bli. Det är skrämmande, samtidigt så kan jag på allvar vila i det som finns just nu, mina tankar far inte iväg till andra platser på samma sätt som de brukar. Jag kan inte i mina tankar eller drömmar fara iväg och längta mig bort.
Allt som är är nu. Jag älskar den jag är just nu. Livet är underbart, just nu!