Måste jag skrika högt?

Jag skulle just nu bara vilja öppna mitt hjärta och låta allt forsa fram. Det känns som om det är något som trycker mot bröstet. Det är något som jag inte är nöjd med. Jag vet inte vad. Det är fredag kväll, jag är ledig imorgon och på söndag. Så mycket tid och jag kan inte komma på någonting som jag vill göra. Konstigt. Jag har en idée om att de flesta människor ser fram emot dagar då de inte har någonting att göra. För mig är det skrämmande.
Jag sitter och funderar, ska jag fara dit eller dit. Jag kanske ska se om jag kan fara ut och rida, jag som bara suttit på en häst ett par gånger i mitt liv....
Jag skulle kunna fara ut i naturen och bara känna den...
Eller försöka hämta kraft vid havet.

Jag tycker att det är underligt att jag kan känna mig så tom innuti....

Vad lever jag för?

Kan ingen möta mig här? Måste jag skrika högt? Högre??



Jag har fastnat i drömmar på morgonen, sköna drömmar, som får mig att trycka på snoze och dra täcket lite närmare och mysa ner mig ytterligare. Bara för att få fortsätta drömma.

-Vad rymmer du ifrån?
-Jag rymmer ifrån mig själv, till mig själv. Jag kramar mig hårdare och blundar. Där ser jag ljuset som aldrig kommer att sluta brinna. Jag måste hålla lågan vid liv, ännu en vinter. Jag vet ju hur skönt det känns att med en kopp te förflytta sig utanför fönstret till regnet som faller ner mot gatan, utan att bli blöt. Jag vet ju att solen finns där ovanför molnen. Jag måste bara ta mig igenom de lager av moln som skymmer min vän.
Jag vill inte längre rymma!

-Sluta rymma ifrån kärleken!!!

Rummet ligger stilla, natten närmar sig, men jag är inte redo att fångas av den än. Jag vill hålla mig här, levande ett tag till. Jag vill känna musiken strömma genom mig ytterligare ett tag, även om jag kan känna tröttheten närma sig. Idag har varit ytterligare en bra dag, en lätt och skön dag, en dag där jag tycker väldigt bra om mig själv, om den jag är.

Ljus Gemenskap

Jag sitter och "laddar" inför träningen, men jag är så glad i kroppen och själen att jag bara måste skriva lite innan det bär av ner till gymet.

Hjälp har dykt upp från oväntat håll. Nu kommer det från alla håll. Jag känner mig oändligt tacksam. Tacksam för all hjälp, och för att det faktiskt är för att jag har vågat be om hjälpen. Att jag på ett sätt inte är ensam, vad jag än gör så kan jag aldrig vara ensam mer. Det känns konstigt, det är som en insikt har givits mig. Det är som om att jag kan känna att det är sannt. För en gång skull kan jag känna det, jag kan nästan ta på det.

Det känns underbart!

Jag kan bara säga att jag känner mig väldignad!
Det ska jag fira med att träna!

"Love flows!!"


Det lyser ett ljus i fjärran. Det är en del av mig. De lyser genom mig. Jag är beroende av ljuset på samma sätt som det är beroende av mig.
Tillsammans ska vi lysa, för vi är inte två utan en!

Kärleken!

"Det är när kärleken får flöda fritt som den är som starkast".

Kontakt-improvisation

Jag försöker hitta nya sätt att leda in ljus i min själ. Ett sätt är genom healing.

Ett annat sätt är att dansa. Dansa är underbart.

I helgen bar det av till den "Grå Halle" på Christiania i Köpenhamn. Ett äventyr som började med mat tillsammans med mysiga människor, så öppna och fulla av liv. Sedan gick den underbara kvällen vidare med någonting helt nytt och väldigt spännande, nämligen workshop i kontakt-improvisation, en sorts dans. Man håller kontakten med sin partner, och man använde den andres impulser, och följer med eller emot om man så vill.

http://www.avartdans.se/

Jag är så glad när jag kommer iväg på dessa äventyr, jag känner mig så mycket mer levande efter.

Levande i livet!

Solen!

Den 13:e September. Havet har legat stilla hela dagen. Solen har välsignat mig. Såhär en dag i mitten av september.

Och till slut- Havet!

Solen skiner, himlen är klart blå, underbart. Och jag är ledig. Jag fick faktiskt färg i ansiktet igår. Det känns som att jag har semester. Jag tycker mig ha förtjänat det.

Det är mycket som far runt i mitt huvud nu, mycket oro inför hösten och den mörka årstiden. Det är konstigt hur alla dessa rädslor håller mig fången.

Men ännu en stund ska jag njuta av solen. Först lite frukost och läsa bok, sen träning och till slut- Havet!

Ännu en stund är du nära

Jag önskar att jag kunde dela mig själv med dig.
Jag vill, jag vill.

Jag önskar att du kunde ta del av mig när jag inte längre befinner mig här. När jag inte längre orkar med, när jag sluter mig i mig själv- Jag önskar att du kunde följa med mig in i min värld.

Det är som att befinna sig i ett land av dimma. Slöjorna sköljer över mig, tar mig bort från dig.
Jag kan se i dina ögon ett främlingskap, någonting jag inte kan greppa. Mina ögon kan inte möta dina...

Det finns ett främlingskap som leder mig bort, bort till ensamheten som jag frukar så. Den är som en demon, en drake som ryter med sina väldiga gap. Det verkar mig större än vad jag kan hantera....

...Nu får jag ligga i ditt knä och känna närhet. Samtidigt känner jag hur jag åter närmar mig välden, som nu inte känns mig lika hård.

Konturerna mjuknar, morgondagen är nära. Tröttheten är över mig. Ännu lite längre vill jag känna dig nära, suga trygghet ur den du är...

Havets vågor i hösten

Det var svårt att komma upp ur sängen i morse. Efter flytt och födelsedagsfest så är kroppen ganska mör. När allt är slut så kommer fallet, tröttheten. Men det var underbart att så många fina människor kom för att fira min 30-års dag. Jag känner mig lyckligt lottad.

Jag fick en konstig fundering idag, om skillnaden mellan myror och flugor. Att vi som människor idag går mer och mer till att bli som flugor. En myra tillhör en stack, de arbetar och är en del av någonting. Vad gör då en flyga, tillhör den någonting annat än sig själv?
En fluga är fri och obunden, men den tillhör ingenting, en myra har någon slags tillhörighet.


Jag känner att jag måste gå in och få vara stilla, så mycket har hänt utanför mig nu att jag måste finna stillhet innuti...
Det har varit skönt att i helgen få finna min tillflykt vid havet, med frukost, och kärlek...

Det märks att det börjar bli höst, vattnet är inte längre lika klart och öppet. Det känns som om att det är i uppror, att det liksom jag vill bort. Den eviga längtan efter sommaren? Eller kanske vaknar en längtan att få vara vild igen, att få vara ett med elementen, den vilda vinden som river och drar, lockar och vill dra ut det som bara måste ut ur systemet, ut i det fria, ut i den fria friska vinden, släppa lös det som ligger och lurar. För att få ro i själen, innan vintern tvingar in mig i idet.

Det är dags att jag lär mig att njuta av varje årstid, ser dess fördelar. Jag vill se hösten som skördetid, den tid som det jag har arbetat för går i lås. När hösten sen kommer så kommer en tid av kontemplation, att dra sig innåt, vila, för att till våren låta nya idéer väckas till liv.

Kärlek!

Flytten har gått

Kom nära, men inte för nära!


Flytten har gått igen, denna gång vill jag stanna, i alla fall mer än ett år, kanske två, sen ut och resa igen.


Min rastlösa själ bär mig iväg på äventyr. Jag vill att den ska komma till ro litegrann, ett litet tag, ge mig tid, ge mig utrymme att bara få vara, för en stund.


Födelsedagen närmar sig! 30-års krisen verkar inte infinna sig. På så många nivåer känner jag mig stark. Jag hoppas bara kunna ta hand om den lilla Johanna som finns där, som behöver trygghet och värme så att jag kan hålla den kalla vintern i schack.

Solen lyser in genom det stora fönstret. Hösten är påväg, men solen verkar stanna! Som jag ska njuta den under långa promenader vid havet.