Jag fäller mina löv.

Jag är ledig idag. Det känns underbart. Jag har en hel dag framför mig som jag kan göra vad jag vill på.

Två mornar i rad har jag legat still i sängen och låtit mina tankar vandra. Jag har låtit bilder formas i mitt inre. Jag släpper taget för att se vad som kan hända.
Bilder dyker upp. Jag funderar på min framtid. Vilket ska bli nästa steg?

Just nu ska jag vila i tillvaron och bara göra det som vinterna vill att jag ska göra. Jag drar mig innåt. Hela året har varot ett väldigt aktivt år, nu samlar jag mig själv för att skapa nya energier. Skapa ny kraft.

Träden fäller sina löv, liksom jag fäller mina.
Jag tar ett djupt andetag, väntar på språnget...

Längtan till liv

ibland så kan jag känna en rädsla i bröstet. En rädsla av att inte räcka till. Sen kommer frågorna snabbt. Varför finns jag på denna planet.

Jag tror att jag har ett annat hem någonstans dit min själ längtar. Liksom min ständiga längtan till solen.

När börjar livet?

När börjar livet?
När börjar jag med att göra det som jag verkligen vill göra?
Vad vill jag egentligen göra?

Jag har alltid haft en fantasi där jag helt plötsligt försvinner från mitt vanliga liv. Det är skönt att leka med tanken. För där i fantasin kan vad som helst hända. Där finns inga begränsningar. Här kan jag leka;

”Jag väntar på bussen. Det är kallt ute. Jag knyter halsduken lite närmare kroppen. Stänger kylan ute. Frosten leker med träden, färgar allt vitt och kallt. Löven som förr var fulla med liv är nu stela. Ingen energi rör sig längre längst dess nerver. Träden har vänt sig innåt mot sig själva. Jag vill också vända mig innåt. Eller kanske utåt?

Min buss far förbi, jag ser den som i dimma fara förbi.
Jag måste bort.
Jag vänder hem, med tunga steg går jag längst gatan, snön har börjat falla genom mörkret. Ett beslut håller på att fattas.
Väl hemma kan jag känna tystnaden, lugnet som just nu är alltför lugnt. Spänningen stiger.

I lådan tar jag passet. Jag ber mina änglar komma med mig. Jag ser ner på mina små troll som står och vill kela. Små katter….
På lappen skriver jag
”Jag måste fara! Jag måste…”

Jag känner inombords att jag håller på att tyna bort. Jag måste få samla alla de delar som är jag och lägga ett nytt pussel. Jag måste hitta min sanning i den röra som just nu är jag.
Utanför fönstret ser jag ett ljus glimma till. Det lockar på med att följa med och mitt hjärta hoppar till.

När jag sitter på flyget mot främmande länder så kan jag känna ett hopp tändas, samtidigt som en sorg stor som havet breder ut sig. Jag håller på att slitas i bitar. Och jag låter det ske. Jag låter alla känslor komma över mig, låter de skölja över mig. Nu finns ingenting kvar. Ingenting alls. Men i all denna aska så tänds hoppets låga. Allt kommer att bli bra. Jag måste känna solen i ansiktet, låta den tränga in i min själ".


Detta är en tanke som i många år har funnits i mig. Den har varit som en räddning många gånger, att när som helst så kan man släppa taget. Varje dag är en ny dag.

Just nu trivs jag bra där jag är, min resa sker här och nu. Jag har inget behov av andra äventyr än de som sker mitt i bland oss.

Rörelse

Lugnet lägrar sig över mig. Jag kan känna dess tyngd. Som ett varmt täcke. Just nu värmer det skönt. Just nu känns det som om det är morgon och jag kan ligga kvar under täcket, länge.
Tyngd.

Är det så att vi formar vårt eget öde? finns det någon eller något som styr våra handlingar. Är mina tankar bara mina egna?
Är mina känslor bara mina egna?

Som så många gånger förr så kan jag känna hur det rör sig, mina tankar och mina känslor.
Jag har släppt en tanke fri som fortplantar sig genom världen, tiden. Jag gav den liv och lät den fara iväg, som en fågel på uppdrag. Tids nog ska den komma tillbaka till mig och berätta...

Att vara stilla i rörelse. Att känna men samtidigt inte. Att se utan att uppleva.

Kanske är det så att jag nu står i stormens öga och låter världen runt röra sig, medan jag står stilla, här och nu.

Jag hör musiken. I den kan jag vara. Jag kan släppa tanken fri för en stund. Det är skönt. Jag kan känna hur jag släpper en del av mig själv fri. Jag har ett behov av att känna mig fri.

Att vara fri kan vara som att vara ensam, men att vara fri kan också vara att vara stark, i sig själv.

Jag vänder mig innåt, jag vänder mig mot rörelsen därinne. Jag vänder mig till mitt mysterium. Jag lär känna mig själv hela tiden. Det är som att jag vaknar och för första gången ser livet med öppna ögon, redo för allt det nya.

Samsara- förlovningsringar

Det har varit en underbar helg. Före helgen trodde jag att jag skulle falla i bitar, lite för mycket stress kan få mig att känna mig helt tömd, men nu efter helgen så känner jag mig helt full av ny energi. Mycket på grund av dansandet i fredags och den underbara work-shopen "passion in motion".

Samsara hade nämligen premiär i Malmö i fredags. Så underbart. Mycket nya möten och många nya små segrar inom mig. Det är så spännande att möta hinder i sig själv och sedan lyckas med att överkomma dem.

Jag känner mig så glad och full av energi.

Gårdagen avslutades med middag på Mando med goda vänner, och sedan spel och film hemma.

Idag har tempot varit väldigt långsamt, men så skönt. Jag börjar vänja mig vid det lugna. Jag börjar kunna njuta av det.

Små mirakel sker varje dag!

Jag tycker mig känna mig som en liten hippie-tjej igen. Det var så skönt att utnyttja stora delar av dansgolvet, dansa med olika människor och känna energin flöda i kroppen, följa kroppens rytm och vilja utan att känna att någonting är konstigt. Som att vara ett med sin kropp, utan att hjärnan och dess regler går in och styr.
Kroppen känner dock av att det var en massa dansade, lite ont i fötterna som dansade barfota flera timmar i sträck. Men själen mår underbart!