Tiden har kommit för mig att sprida ut mina vingar.

Året går mot sitt slut. Jag måste säga att det har varit ett bra år även om det stundtals har varit jobbigt, men det är ju så livet är och ska vara.

Nu kan jag säga att jag verkligen har ett hem, ett hus med en stor tomt. Jag kanske har hittat min plats på jorden, i alla fall en av dem. En plats där jag kan sänka ner mina rötter djupt i myllan. Där jag kan låta mig själv växa. Kanske jag kan låta min krona växa sig stark när bara mina rötter har jordat mig ordentligt.

Jag ser med spänning och förundrar på framtiden, den känns väldigt ljuv. Jag känner att jag kan börja ta form, att jag kan börja ta plats. Att jag kan låta min krativitet växa. Jag känner att jag kan vara den jag är, lite halvknäpp. Det gör inget, mina träd bara ler åt mig och säger; du lilla människa, när jag ger mig ut på promenad i skogen, våran skog. Jag vill lära känna alla delar av våra ägor, ta hand om dem.

Jag vill bygga upp en mysig tomt, fullt med mysiga platser som kan ge ro, men där det också kan finnas plats för en massa bus för barn.

Jag vill fylla min tillvaro med det vackra, med sköna ljuvligt doftande blommor.

Jag vill kunna gå ut mitt i natten och sätta mig med en kopp te en varm sommardag och se upp på alla stjärnor som finns att se från vår tomt, och bara försvinna i tankar på att jag är lite i allt det stora, men ändå så stor...

För det är där jag är nu, jag är nöjd med att vara i det lilla, i enkelheten. Samtidigt så känner jag hur jag börjar växa, hur jag kan bli så stor jag vill.

Tiden har kommit för mig att sprida ut mina vingar, det är dags att flyga snart!